5 anledningar till att barn inte är motiverade i terapi (och hur man ändrar det!)

Bekännelse: Jag har arbetat med barn och tonåringar sedan dag ett, och även om jag verkligen älskar det finns det en stor utmaning som jag har ställts inför och fortfarande står inför. Just det, motivation. Eller snarare bristen på den. Oavsett hur autentisk och empatisk jag är, hur många coola spel jag har med mig, hur mycket varm choklad jag bjuder dem på eller hur många klistermärken jag delar ut, stöter jag fortfarande på barn som hellre skulle vilja stirra in i en vägg än att sitta på mitt kontor. Vissa kanske till och med hellre skulle göra läxor. Allvarligt talat…

I början av min karriär som terapeut tog jag det personligt. Jag trodde att det hade något att göra med mina färdigheter och min förmåga att skapa arbetsrelationer. Jag ifrågasatte till och med om jag var rätt yrkesperson. Så du kan föreställa dig hur lättad jag blev när jag fick veta att bristande motivation faktiskt var ett vanligt problem bland unga klienter. Och att många terapeuter (till och med riktigt erfarna!) stod inför liknande utmaningar.

Den chockerande statistiken

Enligt en studie från Journal of Clinical Child & Adolescent Psychology hoppar cirka 40 % av unga klienter av terapin i förtid. Det är en häpnadsväckande siffra, och den säger oss något viktigt: om barn och tonåringar inte är motiverade, stannar de inte kvar. Om de inte stannar kvar kan vi inte hjälpa dem.

Förstå de bakomliggande orsakerna

Efter mycket funderande, läsande och många misstag på vägen har jag hittat fem viktiga anledningar till att barn saknar motivation i terapin. Och lita på mig, de är inte vad du kanske tror. I den här bloggen kommer du att få en ny inblick i de verkliga orsakerna till att många barn saknar motivation. Du kommer också att upptäcka några enkla men kraftfulla förändringar som du kan göra för att få dem mer engagerade.

När du läser, tänk på en klient som du arbetar med och som saknar motivation. Stämmer någon av anledningarna nedan in på din klient? Vilka, om några, förändringar i tankesättet kan du göra i ditt arbete med den här klienten för att hjälpa till att öka deras motivation? Och snälla, var inte blyg – dela med dig av dina tankar och eventuella frågor i kommentarerna nedan.

1. De bad inte om det

Låt oss vara ärliga: barn vaknar inte upp en morgon och säger: ”Vet du vad jag behöver? En bra terapeut.” Nix. De dras vanligtvis in i det av välmenande föräldrar eller skolor som hoppas kunna åtgärda något beteende som de tycker är besvärligt. Kanske slår barnet sin lillebror eller ljuger till höger och vänster. Lärare kan föreslå terapi eftersom barnet stör klassen eller inte umgås på rasten. Tänk om du plötsligt skickades till en stickningskurs för att någon annan tyckte att dina stressnivåer var för höga. Du har inte bett om det, du vill inte ha det och du förstår inte poängen. Det är precis så barn känner inför terapi. Det är upplagt för motstånd redan från början. De är inte intresserade av de mål som andra sätter upp, som ofta handlar om att göra dem lättare att hantera snarare än att tillgodose deras egna behov eller önskningar.

2. Det verkliga problemet är inte dem

Ibland är det verkliga problemet inte alls barnet. Det är den stökiga familjedynamiken som virvlar runt dem. Barn blir ofta symptom på familjestress eller dysfunktion. Äktenskapliga problem, psykiska problem eller olösta familjetrauman kan visa sig i ett barns beteende. I stället för att ta itu med dessa underliggande problem är det lättare att peka ut barnet som problemet och skicka iväg det till terapi. Det är det klassiska syndabocksscenariot där barnet blir den identifierade patienten (IP). Barn är inte dumma; de känner av när de används som en distraktion från större problem. Det är svårt att vara motiverad när man innerst inne vet att det inte handlar om en själv. Som terapeuter kan vi uppmuntra föräldrar att sjunga tillsammans med Taylor Swift: ”Det är jag, hej! Det är jag som är problemet, det är jag!” För ibland är det inte barnet som är problemet – det är familjedynamiken som behöver en närmare titt.

3. Det är tråkigt

Ta inte illa upp, men att sitta i ett rum med en vuxen som ber dig att prata om dina känslor är… hur ska vi säga det på ett trevligt sätt? TRÅKIGT! Traditionell terapi kan vara jobbig för barn eftersom den är utformad av vuxna, för vuxna. Barn är fulla av energi, nyfikenhet och en önskan att utforska. Många terapeuter förväntar sig att barn ska sitta stilla och prata om sina känslor som vuxna i miniatyr. Men barn kommunicerar genom lek, konst och kreativitet. Terapin måste vara dynamisk, engagerande och ja, ibland till och med rolig för att hålla deras intresse uppe. Det handlar inte om att förvandla sessionerna till escape rooms eller VIP-platser till en Billie Eilish-konsert, utan om att hitta sätt att skapa kontakt som stämmer överens med deras värld. Interaktiva aktiviteter som bjuder in barnen att utforska sina styrkor och värderingar kan ge lite extra krydda och göra mötena roligare.

4. De skulle hellre vara någon annanstans

Tänk tillbaka på när du var liten. Skulle du hellre sitta i ett rum och prata om problem och känslor, eller vara ute och leka med dina vänner, titta på TikTok eller äta pizza med dubbel fyllning? Ja, precis så är det. Barn vill mycket hellre vara någon annanstans än i terapi. Det handlar inte om brist på motivation, utan om prioriteringar. De barn vi arbetar med har aktiviteter, intressen och vänner som de älskar. Tanken på att offra dessa för en timmes terapi är inte särskilt tilltalande. Har du någonsin försökt planera in sessioner med föräldrar eller lärare på tider som inte stör deras hektiska liv? Det är en utmaning! Ett motiverat barn är ett barn som känner att terapin passar in i deras liv, inte tvärtom.

5. Du förstår dig bara inte på dem

”Du fattar det bara inte! Strunt samma, jag vet inte…” Låter det bekant? För att skapa en bra relation med barn krävs genuin nyfikenhet och respekt för deras unika intressen och berättelser. Vilket barn eller tonåring vill öppna sig för en gammal gubbe som aldrig har spelat Minecraft eller Roblox? Vårt jobb är att följa med barnen in i deras världar, som skiljer sig mycket från vår. Det kan innebära att lära sig en TikTok-dans, att bli expert på Percy Jackson och ibland att bara vara närvarande utan en agenda. Att förstå hur ett barn tänker och vilket språk de talar är avgörande för att skapa en genuin kontakt. Utan detta känns terapin meningslös och frånkopplad.

Skakar om saker och ting

Det är lätt att känna sig frustrerad när de barn och tonåringar vi arbetar med verkar helt omotiverade. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har velat slå näven i bordet inför vissa klienter som har ungefär lika mycket motivation som en sengångare på en lat eftermiddag. Saken är den att när vi håller dessa skäl i bakhuvudet kan vi bättre förstå dessa klienter och hitta sätt att göra arbetet med dem enklare och mer effektivt.

Så det här är en uppmaning att skaka om saker och ting lite. Låt oss byta ut de stela stolarna mot mysiga sittsäckar och byta ut de kliniska frågorna mot engagerande, roliga och kreativa aktiviteter. När terapin känns mindre som en syssla och mer som ett äventyr är barn och tonåringar mer benägna att utforska sina känslor och sätta upp egna mål. Låt oss kliva in i deras värld, tala deras språk (*bonuspoäng om du vet vad ”vibe check” betyder!) och se hur motivationen kickar igång. Det handlar inte om att förändra barnen eller tonåringarna; det handlar om att förändra vårt förhållningssätt.

* ”Vibe check” är TikTok/Twitter-slang för att mäta någons humör. Försök att överraska barnen genom att använda termen i din nästa session för att få en känsla för deras vibe och vara den coola, ”med-it” terapeuten.